Ja, vem passar bättre och citera nu än självaste Jason Diakité a k a Timbuktu? För just nu, precis i denna sekund när jag sitter i min säng, knappar på datorns tangenter och i bakgrunden hör experter i SVTs Gokväll pladdra om de bästa barnböckerna i år, så känns det faktiskt som att allt som snurrar i mitt huvud har en lösning. Alltså, det är ju ett jävla (sorry Lovisa) understatement. Egentligen. Klart att allting, på ett eller annat sätt, till slut löser sig. Frågan är bara hur detta ett eller annat tar sig i form. Det ödslar iallafall jag ofta otroligt mycket energi och ork på. Kan man inte bara försöka finna nån slags ro i det faktum att det löser sig, istället för hur. Frågetecken. Utropstecken.

Dessutom var det ju tänkt att jag och Hanna, skulle stå och vråla på Trädgårn imon och glatt gunga me när Timbuktu predikande sjunger om att allt faktiskt fixar sig till slut. Hanna är sjuk. Krya på dig! jag tror mig dock börja kunna se ett mönster i våra små äventyr, det blir ALDRIG som vi tänkt oss. Jag läste Timbuktus krönika i Punkt.se förra onsdagen och la en snutt speciellt på minnet:
"Turnéledaren brukar alltid säja att det är bra att vara ute i god tid ifall något skulle gå snett.

Mitt stående argument tillbaka är oftast: 'Man du måste lita på cosmos, går något snett så gör det.' "
Kankse va det inte meningen att vi skulle gå helt enkelt. PUNKT. Acceptera det.

Är i och för sig lättare att acceptera nu, än va det va för cirkus två timmar sen, då biljetterna fortfarande var i min ägo. Så är inte fallet nu. Detta är ett tillfälle då jag klappar mig själv på axeln och glatt säger "bra jobb!" Det krävdes bara lite engagemang. Oftast är det så, problem kräver en lösning, lösning kräver engagemang, engagemang kräver motivation.. och motivation, ja det håller jag på och skriver en rapport om nu. (som för övrigt kommer att l ö s a sig.. på nåt vänster).

Och förresten, klappa mig själv på axeln? "E du go eller?!" Ja, faktiskt! För tillfället är jag trött på allt jävla (förlåt igen, L) snack om att man inte kan få lov o vara lite stolt över sig själv. So what att jag inte e såpass smart att jag hade chans att få nobelpriset i fysik (kommer igen nästa år), eller att jag inte kan springa lika fort som Susanna Kallur... måste man presterna nåt sånt för att enligt alla normer o jantelagar ens få lov att vara stolt över sig själv?


Jag har börjat vara mer stolt för småsaker som jag gör. Kanske när jag bäddar sängen på morgonen. Eller när jag tog körkort (jo, det är väl iof nåt som man får lov o va stolt över..men jag e fortfarande sjukt stolt). När jag börjar läsa en bok i tid så jag slipper stressa. När jag går och tränar. När jag diskar min grötkastrull direkt eftger frukosten.

För saker och ting är faktiskt inte så väldigt självklara som de alltid verkar..! Så jag säger bara, var stolt! Var stolt över vad du gör, vad du presterar, över dig själv, över andra. Och säg det!! både till dig själv och till dem i din närhet!



Punkt.